NORRLANDS EXPRESSEN

NORRLANDS EXPRESSEN
NORRLANDS EXPRESSEN

Åke Tjärnqvist is not afraid to press on with his MB 170 S on the dirt roads in Jämtland. Quality holds! And should it go away, he’ll be allowed to stand on – everything isn’t as you think with this Mercan …

Anyone who bought a new Mercedes, or for that matter, any car at the beginning of the fifties had to be prepared to go on gravel. Not least outside the central cities – not least in Norrland. You had to wait for the asphalt – not until the eighties, all the highways were cleared with the black mass. Even today there are over two thousand miles of gravel – just in the public road network, and gu knows how many individual roads where it crackles under the tires. The taste is shared, not everyone likes the dirt road; myself I like it sharply – but I do not live permanently in any way along a stretch of water sick, scarred clays to the road … Anyway: In the fifties there was no snack, it was just to go and endure that the car was dirty the most continuously. Lean tires and a little height above the ground were preferable but it did have the cars then, the small wheel drive was a few years away.

It feels like you are sitting in a quality cart, with generously sized dimensions and well-chosen materials.
It feels like you are sitting in a quality cart, with generously sized dimensions and well-chosen materials.

An even more durable Mercedes, W123, which came in the second half of the seventies, Åke thinks proved that Mercedes-Benz screwed down the level. And it is not taken out of the air: Åke had the model in the taxi company. But the older models get with approval approved. At about the same time as W123 came, Åke prepared a W120, that is, a 180, Bull-Mercan, even though it wasn’t really what he was craving for. – I had applied for a 170 for many years and in 1979 I got hold of one, in the Sollefteå contract. It had been for seven to eight years when I had to buy it, he says. And it was really the question of buying it. The owner had a hard time releasing … – But in the end, I didn’t give up. I think it was when he understood that I was really interested in preparing it as it went. The owner was named Berndt Westin, known mack owner in Sollefteå – not nationally known, but on the other hand it became his daughter, ”Billan”. Just that, Marie-Helen, born Westin, now Östlund and successful skier. – Yes, Billan has traveled many times in this car when she was a little girl, Åke says.

In the mid-sixties, the petrol engine was lifted and replaced by a diesel cooker from 170 DS.  Fuel economy was the likely cause.
In the mid-sixties, the petrol engine was lifted and replaced by a diesel cooker from 170 DS. Fuel economy was the likely cause.

Många grusvägsmil lämnade sina spår på underredet på bilarna, och i skiten hängde fukten kvar – Åke hade fog för att misstänka att det kunde finnas rost i ramen på Mercedesen men han blev glatt överraskad: – Det fanns inte en rostfläck! Jag plockade ner den i molekyler men den var lika blå under, fint överallt. Åke väntade inte med att börja demonteringen utan gav sig på bilen så fort han kom hem, men det första han gjorde var att plocka av överdragsklädseln på förarstolen. – Det var galonöverdrag i hela bilen, röd-gulsvartrutig, kraftig galon och jag var rädd att den skulle ha nött hål på klädseln under… Överdragsklädseln var inget snabbt fuskjobb utan ditmonterat av sadelmakeriet hos Nordin & Co i Östersund, firman som sålde Mercedesen ny. Galonklädseln på sitsarna var spikade i stolsramen, med spik som bjöd rejält motstånd. – Det kom fram vadd och karosserifilt och jag tänkte ju att det var kört, att jag skulle behöva klä om hela bilen, och vad det skulle kosta… Men falskt alarm. – När jag fått bort allt så var ju klädseln som ny under! Vadden och filten var skydd som lagts dit av sadelmakaren. Och när jag har pratat med andra som har haft samma erfarenhet har jag fått veta att det här var rutin på sadelmakeriet. De gjorde proffsjobb, helt enkelt.

READ  Sven har behållit originalutseende på det mesta
Gravel roads were the natural past, and there are plenty of them still.  Lovely to go on if they are in this condition.
Grusvägar var det naturliga förr, och det finns gott om dem fortfarande. Härliga att åka på, om de är i det här skicket.

Till och med runt fönstervevar och handtag på dörrsidorna satt skydd under galonet och än idag, nästan fyrtio år efter att Åke plockade ur skyddsklädseln ser inredningen i det närmaste ny ut. – Det enda var att det fanns vita streck på klädseltyget efter klisterremsorna de fäst vadden med, men jag fick tips om att använda kemiskt ren bensin och då gick det bort. Åke slapp alltså både rostlagning och ett kostsamt inredningsarbete men mekanisk renovering, ny lack och omförkromning blev det ändå. – Jag höll på i ett och ett halvt år men det var ändå en ganska lättsam renovering, säger han. Åke räds inte att använda sina bilar, det finns fler i samlingen, inklusive veteranlastbilar, men han sköter om sina fordon. Det är svårt att tro att Mercedesen stod färdig i början av åt-tiotalet. Han själv är nog mest imponerad över kromet, som ser ”färskt” ut, utan tendenser till noppor eller ”gulning” – som han råkat ut för vid andra förkromningar. Att alla originalgrejer fanns kvar, lyktglas med mera, bidrar till att den känns så genuin. Men en sak finns inte kvar och det är originalmotorn, bensinaren på 1,8 liter. Den försvann redan 1966 och i dess ställe monterades en annan Mercedes-motor på 1,8 liter. Fast en diesel! – Jag vet inte varför den blev konverterad, eller vem som gjorde det men det var antagligen för ekonomin: på den tiden var ju bensinen billig – och dieseln kostade ingenting! Den som köpte en 170 S, eller Sb om man ska vara noga, det här är ju den uppgraderade versionen, hade förmodligen råd att betala drivmedlet också; en Mercedes av god kvalitet var några snäpp upp från svenssonligan (där bil överhuvudtaget var något väldigt stort 1952). Den som köpte en 170 S i mitten av sextiotalet behövde inte nödvändigtvis ha gummisnodd runt plånboken – då var ”bullen” ur produktion och ”fenan” var aktuell. 170 var gammalmodig.

READ  MIL EFTER MIL – slit och släp för n’Kebbe

Den som kände märket och visste byggkvaliteten kunde därför få en fin bil till ett överkomligt pris och skulle man nöta många, långa Norrlandssträckor kunde diesel vara ett bra alternativt. Kanske för någon som hade egen tank hemma i bonderiet, till exempel. Men så värst brått fick dieselföraren inte ha. Motorn i Åkes bil är hämtad ur 170 DS, som dieselmodellen hette och den var aldrig något för Fangio-fantaster. Men för smala, slingrande grusvägar kunde det funka fint. – Det är ett väldigt vridmoment i de här dieslarna man kan köra ner till 25-30 på fyran och ändå öka, även om det är en motbacke. 180:n behövde växlas mer men det är klart, de här är lågt växlade också, säger Åke. Om det nu tar en stund ytterligare att nå sitt mål för dagen så tillbringar man i alla fall de extra minuterna i skön miljö: Det vackra tyget har vi pratat om tidigare men i Mercedesens kupé finns det också trä och omsorgsfullt utformad metall. Förlåt, jag blir tjatig, men kvalitetskänslan finns i överflöd, den syns och den känns; i dörrhandtag, i vevar och reglage och i bakelitkringlan med stjärnan i centrum. – Och det är en otrolig komfort, som att sätta sig i en fåtölj i vardagsrummet, med stöd och rätt vinkel så man vilar benen, säger Åke. Är det något man får komma ihåg bara, innan man sätter sig tillrätta och far iväg i den här Norrlandsexpressen så är det knattret från dieseln. Tryggt och pålitligt men också ljudligt när varven stiger… – Ska man prata med varandra så får man göra det innan man över 60 km/tim!, säger Åke med ett skratt.