NORRLANDS EXPRESSEN

Åke Tjärnqvist är inte rädd för att trycka på med sin M-B 170 S på de jämtländska grusvägarna. Kvalitet håller! Och ska det gå undan får han lov att stå på – allt är inte som du tror med den här Mercan…

Den som köpte en ny Mercedes, eller för den delen, vilken bil som helst i början av femtiotalet fick vara beredd att åka på grus. Inte minst utanför centralorterna – inte minst i Norrland. Asfalten fick man vänta på – inte förrän på åttiotalet var alla riksvägar strukna med den svarta massan. Än idag finns över två tusen mil grus – bara i det allmänna vägnätet, och gu vet hur många enskilda vägar där det knastrar under däcken. Smaken är delad, inte alla gillar grusväg; själv gillar jag det skarpt – men jag permanentbor i och för sig heller inte längs en sträcka vattensjuk, tjälskadad leråker till väg… Hur som helst: På femtiotalet var det inget snack, det var bara att åka och stå ut med att bilen var skitig mest hela tiden. Rejäla däck och lite höjd över marken var att föredra men det hade ju bilarna då, småhjulsmodet låg några år bort. Och hade man nog fylld börs så att man kunde stega in till Mercedes-handlaren så fick man kvalitet, något taxi- och lastbilsåkaren Åke Tjärnqvist i Bispgården skriver under på: – På den tiden, från femtiotalet och framåt, med Bull-Mercan och Fen-Mercan var ju Mercedes en överlägsen bil, men i längden hade de ju inte råd med den kvaliteten, det blev för dyrt i konkurrensen med andra märken.

Det känns att man sitter i en kvalitetsvagn, med generöst tilltagna dimensioner och väl valda material.
Det känns att man sitter i en kvalitetsvagn, med generöst tilltagna dimensioner och väl valda material.

En nog så slitstark Mercedes, W123, som kom under andra halvan av sjuttiotalet, tycker Åke visade prov på att Mercedes-Benz skruvat ner nivån. Och det är inte taget ur luften: Åke hade modellen i taxiåkeriet. Men de äldre modellerna får med beröm godkänt. Ungefär samtidigt som W123 kom gjorde Åke iordning en W120, alltså en 180, Bull-Mercan, även om det inte var riktigt det han var sugen på. – Jag hade sökt en 170 i många år och 1979 fick jag tag på en, i Sollefteåtrakten. Den hade stått i sju-åtta år när jag fick köpa den, säger han. Och det var verkligen frågan om att få köpa den. Ägaren hade svårt att släppa taget… – Men det gick till slut, jag gav mig inte. Jag tror att det var när han förstod att jag verkligen var intresserad av att göra iordning den som det gick vägen. Ägaren hette Berndt Westin, känd mackägare i Sollefteå – inte rikskänd, men det blev å andra sidan hans dotter, ”Billan”. Just det, Marie-Helen, född Westin, numera Östlund och framgångsrik skidåkare. – Jodå, Billan har åkt många gånger i den här bilen, när hon var lillflicka, säger Åke.

READ  Sven har behållit originalutseende på det mesta
I mitten av sextiotalet lyftades bensinmotorn ur och ersattes av en dieselspis från 170 DS. Bränsleekonomi var den troliga orsaken.
I mitten av sextiotalet lyftades bensinmotorn ur och ersattes av en dieselspis från 170 DS. Bränsleekonomi var den troliga orsaken.

Många grusvägsmil lämnade sina spår på underredet på bilarna, och i skiten hängde fukten kvar – Åke hade fog för att misstänka att det kunde finnas rost i ramen på Mercedesen men han blev glatt överraskad: – Det fanns inte en rostfläck! Jag plockade ner den i molekyler men den var lika blå under, fint överallt. Åke väntade inte med att börja demonteringen utan gav sig på bilen så fort han kom hem, men det första han gjorde var att plocka av överdragsklädseln på förarstolen. – Det var galonöverdrag i hela bilen, röd-gulsvartrutig, kraftig galon och jag var rädd att den skulle ha nött hål på klädseln under… Överdragsklädseln var inget snabbt fuskjobb utan ditmonterat av sadelmakeriet hos Nordin & Co i Östersund, firman som sålde Mercedesen ny. Galonklädseln på sitsarna var spikade i stolsramen, med spik som bjöd rejält motstånd. – Det kom fram vadd och karosserifilt och jag tänkte ju att det var kört, att jag skulle behöva klä om hela bilen, och vad det skulle kosta… Men falskt alarm. – När jag fått bort allt så var ju klädseln som ny under! Vadden och filten var skydd som lagts dit av sadelmakaren. Och när jag har pratat med andra som har haft samma erfarenhet har jag fått veta att det här var rutin på sadelmakeriet. De gjorde proffsjobb, helt enkelt.

Grusvägar var det naturliga förr, och det finns gott om dem fortfarande. Härliga att åka på, om de är i det här skicket.
Grusvägar var det naturliga förr, och det finns gott om dem fortfarande. Härliga att åka på, om de är i det här skicket.

Till och med runt fönstervevar och handtag på dörrsidorna satt skydd under galonet och än idag, nästan fyrtio år efter att Åke plockade ur skyddsklädseln ser inredningen i det närmaste ny ut. – Det enda var att det fanns vita streck på klädseltyget efter klisterremsorna de fäst vadden med, men jag fick tips om att använda kemiskt ren bensin och då gick det bort. Åke slapp alltså både rostlagning och ett kostsamt inredningsarbete men mekanisk renovering, ny lack och omförkromning blev det ändå. – Jag höll på i ett och ett halvt år men det var ändå en ganska lättsam renovering, säger han. Åke räds inte att använda sina bilar, det finns fler i samlingen, inklusive veteranlastbilar, men han sköter om sina fordon. Det är svårt att tro att Mercedesen stod färdig i början av åt-tiotalet. Han själv är nog mest imponerad över kromet, som ser ”färskt” ut, utan tendenser till noppor eller ”gulning” – som han råkat ut för vid andra förkromningar. Att alla originalgrejer fanns kvar, lyktglas med mera, bidrar till att den känns så genuin. Men en sak finns inte kvar och det är originalmotorn, bensinaren på 1,8 liter. Den försvann redan 1966 och i dess ställe monterades en annan Mercedes-motor på 1,8 liter. Fast en diesel! – Jag vet inte varför den blev konverterad, eller vem som gjorde det men det var antagligen för ekonomin: på den tiden var ju bensinen billig – och dieseln kostade ingenting! Den som köpte en 170 S, eller Sb om man ska vara noga, det här är ju den uppgraderade versionen, hade förmodligen råd att betala drivmedlet också; en Mercedes av god kvalitet var några snäpp upp från svenssonligan (där bil överhuvudtaget var något väldigt stort 1952). Den som köpte en 170 S i mitten av sextiotalet behövde inte nödvändigtvis ha gummisnodd runt plånboken – då var ”bullen” ur produktion och ”fenan” var aktuell. 170 var gammalmodig.

READ  Flygplan eller Florida

Den som kände märket och visste byggkvaliteten kunde därför få en fin bil till ett överkomligt pris och skulle man nöta många, långa Norrlandssträckor kunde diesel vara ett bra alternativt. Kanske för någon som hade egen tank hemma i bonderiet, till exempel. Men så värst brått fick dieselföraren inte ha. Motorn i Åkes bil är hämtad ur 170 DS, som dieselmodellen hette och den var aldrig något för Fangio-fantaster. Men för smala, slingrande grusvägar kunde det funka fint. – Det är ett väldigt vridmoment i de här dieslarna man kan köra ner till 25-30 på fyran och ändå öka, även om det är en motbacke. 180:n behövde växlas mer men det är klart, de här är lågt växlade också, säger Åke. Om det nu tar en stund ytterligare att nå sitt mål för dagen så tillbringar man i alla fall de extra minuterna i skön miljö: Det vackra tyget har vi pratat om tidigare men i Mercedesens kupé finns det också trä och omsorgsfullt utformad metall. Förlåt, jag blir tjatig, men kvalitetskänslan finns i överflöd, den syns och den känns; i dörrhandtag, i vevar och reglage och i bakelitkringlan med stjärnan i centrum. – Och det är en otrolig komfort, som att sätta sig i en fåtölj i vardagsrummet, med stöd och rätt vinkel så man vilar benen, säger Åke. Är det något man får komma ihåg bara, innan man sätter sig tillrätta och far iväg i den här Norrlandsexpressen så är det knattret från dieseln. Tryggt och pålitligt men också ljudligt när varven stiger… – Ska man prata med varandra så får man göra det innan man över 60 km/tim!, säger Åke med ett skratt.